I morse rapporterade NPR att President Obama nu skall ta sig an en ny invandringslagstiftning. Det är ett vallöfte och dessutom ett riktigt samhällsproblem som måste få en lösning. Trots att det är en politisk fråga som berör alla oss utlänningar som bor i eller skulle vilja bo i USA, så är den intimt förknippad med Hispanics dvs invandrare från Central- och Latinamerika. Det är en grupp som Karl Rove, med viss framgång, försökte att vinna över till Republikanerna. Framför allt betonades värdefrågorna i  valen år 2000 och 2004, men det fanns ett underliggande löfte om en ny invandrarlagstiftning. Inte förrän en bra bit in på sin andra mandatperiod tog sig Bush an frågan och det slutade med platt fall i kongressen. I valet 2008 flydde Hispanics nästan manngrant över till Demokraterna.

Nu skall Obama göra ett nytt försök. Pga det rådande opinionsläget och den enormt stora gruppen illegala invandrare (siffran 12 miljoner nämndes i radioinslaget) så måste en ny lagstiftning balansera mellan åtgärder för att stoppa illegal invandring och en ny process för att legalisera en stor andel av de som redan finns i landet. En knepig ekvation och en politisk debatt som ofta blir skrämmande populistisk.

Jag bara undrar hur Obamas politiska energi skall räcka till för alla de frågor han tagit på sig; ekonomin, finanssektorn, cap-and-trade, sjukförsäkringen, skolreform och nu invandringen?  Plus utrikespolitiken förståss,  där resten av världen förväntar sig resultat! Kan man driva så många svåra och komplicerade frågor samtidigt?  Jag tror att vissa frågor kan ge draghjälp åt varandra, som t.ex. sjukförsäkringen och ekonomin. Men att försöka genomföra ett system med utsläppsrätter samtidigt som man löser invandringens gordiska knut, tror jag är att gapa över för mycket.

Men när vi nu kan se på detta i ett visst perspektiv så anser jag att tiden efter 2001 ändå visar att USA är en fungerande demokrati.  Allt eftersom började media reagera, NGO’s och det civila samhället började protestera,  rättsväsendet engagerade sig och till sist sade väljarna sitt. Nu har USA en kongress som håller förhör med de ansvariga under Bush-tiden och diskuterar en sanningskommission. En av presidentens första åtgärder var att beordra en stängning av Guantanamo och det nya teamet på justitiedepartementet med Eric Holder i spetsen är av ett mycket annorlunda virke. Å andra sidan visar post-9/11 tiden också vad som kan hända även i väl etablerade demokratier när situationen ställs på sin spets. De flesta svenskar är nog övertygande om att något sådant inte skulle kunna inträffa i Sverige. Jag är inte helt  säker på det.

Problemet är att  politiken under Bush utvecklade sig  ganska annorlunda än vad många republikaner tänkt sig.  Förslagen om en reformering av pensionssystemet och en ny invandringspolitik blev stora floppar i kongressen, mycket pga att de inte ens hade ordentligt stöd bland republikanerna själva. Resultatet blev att nästan inget alls av idelogisk betydelse hände under Bush två, tre sista år vid makten.   Bush sjunkande populäritet hos väljarna gjorde att allt fler republikanska politiker tvingades ta avstånd från honom (om inte öppet, så i det tysta) för att rädda sitt eget skinn.  Republikanerna lyckades inte ta sig ur den rävsaxen. Partiet blev en kropp utan huvud.

Från detta bottenäge söker republikanerna nu en väg att ta sig  vidare. (”From the bottom its only one way -up” som en av de deltagarna i mötet uttryckte det i en radiointervju).  Ett par olika skolor har utkristalliserat sig.  En har vi sett agera ut i debatten kring  stimulanspaketet. Den fokuserar på skattesänkningar, minskad statlig sektor och minskat budgetunderskott. Eftersom det har varit ledorden i teorin, om än inte alltid i praktiken,  under de senaste åtta åren så känns det knppast som ett framgångskoncept just nu. Men det är vägen som republikanerna i kongressen har valt.  Den andra, populistiska skolan, anförs av Rush Limbaugh, en konservativ radiopratare.  Det är en grupp av amerikaner som tycks tro att Sarah Palin skulle kunna bli nästa republikanska presidentkandidat och som engagerar Joe the Plumber som expert på vad som helst (utrikespolitik t.ex.). Den gruppen tycks tro att politiken skall flyttas än mer åt höger för att bli mer tilldragande för den ”äkte amerikanen”. Jag har svårt att tro på den modellen också, särskilt så länge den ekonomiska krisen slår hårt mot medelklassen.

Kanske det är så att republikanerna måste vänta ut demokraternas misstag för att kunna skapa en ny plattform? Hösten 2004 var demokraterna i stort sett samma eländiga läge som republikanerna är nu. De hade inget övertygande politiskt program och de hade ingen självklar frontfigur. De fick inte ut sitt budskap i media. Till slut blev det Bushs misslyckanden i Irak, under Katrina och i genomförandet av inrikespolitiska reformer som gav dem mark under fötterna. Ytterligare hjälp fick de av en rad skandaler förknippade med andra republikanska politiker. Innehållet i politiken skapades först när de  fick Nansi Pelosi som talman och Barak Obama som presidentkandidat – två liberala politiker som inte var rädda för att presentera radikala idéer  och som, märkligt nog, fick gehör för dessa både i partiet och hos väljarna. Obama spelar nu mot höga odds. Misslyckas han så kan republikanerna vara tillbaka på banan fortare än de kan ana.

I politiken går administrationen fram med en svindlande fart. På bara några veckor har det gigantiska stimulanspaketet röstats igenom och skrivits under av presidenten, ett nytt räddningspaket för fastighets- och bolånemarknaden presenterats, planerna för utnyttjandet av andra halvan av TARP (räddningspaketet för finanssektorn som Bush administrationen stod bakom) satts i verket, riktlinjer för en ny finansmarknadslagstiftning dragits upp, ett programtal ”State of the Nation” hållits och slutligen en mycket radikal budget för nästa år (budgetåret startar 1 oktober här) presenterats. Man tar sig för pannan – det är helt omöjligt att överblicka konsekvenserna av det som sker. Vissa delar av detta ska igenom kongressen och det är som alltid mycket osäkert hur det kommer ut på andra sidan. Men det är helt klart att Obama avser att utnyttja sin maktposition och det usla ekonomiska läget till att driva igenom ett systemskifte. Många jämför det med den högersväng som politiken tog underpresident  Ronald Reagan och Newt Gingrich tid som talman och som i stort stått sig fram till nu.

Mn tveksamhet när det gällde Obamas chanser att vinna först primärvalet och därefter presidentvalet hängde samman med hans liberalism och hans korta erfarenhet av politiken i Washington.  USA är ett i grunden konservativt land och i Washington slipas de långa knivarna om natten. Men Obama vann, han har ett mycket stort stöd hos allmänheten och den ekonomiska krisen är så djup att känslan av att bara någon gör något så måste det bli bättre. Och Obama är både cool, smart och orädd – kanske på gränsen till dumdristig.  Det ska bli fantastiskt spännande att följa vad som sker under de närmaste månaderna.

I New York såg det ut som vanligt, men när vi skulle gå ut på kvällen och ta en öl så sa den NY-kollega som anförde truppen att vi kan gå till puben X – om den finns kvar vill säga. När jag frågade honom vad han menade med det,  så berättade han att det hände varje vecka att han gick till en affär/restaurang/café  och plötsligt fann den stängd. Börsen rasar fortfarande nedåt  ochj med den förlorar folk jobbet och kan inte längre konsumera som förr. Och då stänger affärerna…

 Allt fler pockande röster höjs från borgmästare och guvernörer som ena timmen ser t.ex. sin skolbudget räddad, för att ett par timmar senare få höra att bidragen till utbildning har klippts bort. Innan allt är över kanske det har kommit tillbaka igen med ett lägre eller, varför inte, ett högre belopp. I Californien ställer staten snart in betalningarna eftersom man inte kan komma överens om budgeten i delstatskongressen. De statsanställda har redan fått besked om att de måste stanna hemma från jobbet två dagar i månaden utan lön. Flordia, New York och Californien  som är svenskarnas  favoritresmål i USA, är alla osedvanligt hårt drabbade av konjunkturen. Bättre och mindre dystert att åka till Washington där den lokala ekonomin fortfarande är relativt hyfsad. Själv drömmer jag om blanka isar och långfärdsskridskor i Sverige. Åt lunch med två finska företagare igår och deras berättelser om isen utanför Helsingfors gav mig riktig hemlängtan.

Många amerikaner jag träffar ställer frågor om de begränsade kostnaderna för individen för åldringsvård, skola, universitet, kollektivtrafik  eller sjukvård  i Sverige och suckar beundrande när jag berättar. Samtidigt skakar de förfärat på huvudet när jag talar om våra skatter. Jag frågar mig hur de tänker – vem ska betala då?

Bader Ginsburg är liten och smal som en kinesisk porslinsdocka. Det är så man är rädd att hon ska gå sönder om man knuffar till henne av misstag. Hon är också stor Sverigevän, talar en del svenska och har studerat och föreläst på Lunds Universitet. Vi får hoppas att hon kryar på sig.